måndag 3 augusti 2015

Omnia mirari etiam tritissima



Så var det över. Det enda jag längtat efter hela året, de där dagarna då jag får känna mig tillfreds med livet och bara njuta av tillvaron. Urkult. Denna underbara folkfest invid Nämforsen. Jag vet inte riktigt, men jag känner mig tom nu. Jag hade väntat mig en sommar, med detta underbara som ljuvligt avslut. Men sommaren dök liksom aldrig upp, och allt ljuvliga tog slut alldeles för fort.


Just nu känns livet extra mycket som en enda långtransportsträcka, där inte döden är det mål jag suktar efter, utan framtiden. Den magiska, förgyllda, skimrande framtiden, som till exempel innehåller nästa års Urkult.

Det där med att leva i nuet, det har fungerat ett tag. Men nu får jag nog. Jag är sprängfylld av längtan efter ett liv i den där framtiden. Där jag föreställer mig att jag har ett hus, en make och ett gäng snälla, söta ungar. Där jag förverkligar alla mina drömmar och inte räds någonting. En framtid där jag vågar ta beslut och vara mig själv, och inte bara sitter här och väntar på att allt ska gå åt skogen så att jag får "rätt" att begrava mig i självömkan.


Inga kommentarer :

Skicka en kommentar